USch vad det är jobbigt att sakna. Varför kan inte alla bara bo liiiiite närmare?
Idag blir min brorsdotter Mika 7 månader. Saknar henne jättemycket (och bror och Anna också såklart. Men mest Mika.) Vi MÅSTE åka ner till Umeå nån helg när Steffi är ledig.
Jag saknar min mamma och min pappa.. Min lillebror och farmor. Jag saknar mina gamla arbetskompisar på ICA (hade lätt kunnat börja jobba där igen bara för att få umgås med dom hela dagarna.) Jag saknar Tessi och hennes underbara Lowa som hinner växa så mycke mellan gångerna vi ses. Jag saknar Ida och hennes Erik.
Efter jul flyttar iaf Nathalie tebax till Luleå (hoppas jag?)
Det är många många fler jag saknar.

Men allra allra allra mest så saknar jag våran Arwen. MIN Arwen. Går inte en dag utan att jag tänker på henne. Inte en natt utan att jag drömmer om henne. Det är så otroligt jobbigt och samtidigt som jag vill ha en "ny" hund en dag så vill jag det inte. Det kommer aldrig att finnas någon hund som kan ta Arwens plats. Det kommer aldrig att finnas någon hund som är lika speciell som Arwen. OCH.. Hundar lever inte "för alltid" dom har ett ganska kort liv och skaffar vi en "ny" hund så kommer ju den också att dö en dag. Ska man orka gå igenom samma sak fler gånger? Det kanske är lättare (absolut inte lätt, men kanske kanske lite lättare) att ta bort en hund som är gammal och fysiskt sjuk. En hund som man ser på att han/hon har ont?

Arwen, matte saknar dig. <3